Mint är en curatorsduo, ett ambulerande konstprojekt och en konsthall. Bakom initiativet står Emily Fahlén och Asrin Haidari som arbetar med ett särskilt intresse för radikal konstproduktion, generationsöverskridande möten och platsspecifika interventioner. Under våren 2019 invigde de Mint, en ny utställningsplats i det forna Sveagalleriet (1961-1992) i ABF-husets källare i Stockholm. Fahlén och Haidari arbetade som konstnärliga ledare för Luleåbiennalen 2018: Tidjord och kommer att fortsätta med uppdraget under nästa års upplaga 2020. Dessförinnan har de båda under flera års tid arbetat på Tensta konsthall i nordvästra Stockholm med lokala och internationella konstprojekt.

Metod är en återkommande serie föreläsningar som lyfter fram olika arbetsmetoder inom konst och kultur.
 

Seven Women, Seven Sins (1986), 109min

Vad utgör en dödssynd idag? Sju välkända kvinnliga filmregissörer iscensätter sin egen version av celluloid synd i detta samlingsverk. Helke Sander vänder på Frosseri med sin vision av Eva som tvingar sina äpplen i händerna på en motvillig Adam. Bette Gordon finner Girighet i ett slagsmål över en lottsedel inne på damrummet till ett lyxhotell. Främmande människor besvarar Maxi Cohens tidningsannons att dela med sig av sina klagosånger i Vrede. Chantal Akerman kämpar med att besegra sin Lättja för att avsluta sin film, medan Valie Export klär av föreställningarna om hudtransaktioner in på bara kroppen i Lust. Avund övergår i mord i Laurence Gavrons version av synd, och Ulrike Ottinger illustrerar Högmod genom ett fantasikollage fullt av allegori och bilder. Seven Women, Seven Sins är ett ovanligt samarbete som för samman dessa sju kvinnor och deras egensinniga konstnärsskap under en livlig tematik som uppmuntrar ett äventyrligt berättande.

Oskars guldkorn är en återkommande serie filmvisningar där vår granne och cineast Oskar Hallberg från Biograf Panora presenterar en film som visas i dialog med den aktuella utställningen.

Pinochet Porn, en storslagen och experimentell film, förkroppsligar Ellen Cantors (1961-2013) mångfacetterade konstnärsskap genom en svindlande samling historier och berättarstilar.

Med utgångspunkt i Circus Lives from Hell, en serie bestående av 82 stycken teckningar från 2004 som okonventionellt “manus”, arbetade Cantor de sista fem åren av sitt liv med sitt mest ambitiösa projekt, Pinochet Porn. Långfilmen, som är uppdelad i kortare kapitel, handlar om fem barns sammanflätade liv och deras mognad in i vuxenlivet. Filmen färdigställdes postumt av Cantors nära kollegor – rollinnehavare och filmteam – enligt hennes direktiv. Gjord med Super 8mm film kombinerat med videoarkivmaterial och digitalt animerade teckningar formar sig Pinochet Porn till en såpopera, lika tragisk som komisk, och präglad av en subversiv sexualitet. Berättelsen flätar samman personliga, politiska och historiska händelser, vagt kretsande kring den politiska splittringen i Chile under general Augusto Pinochets regim. Filmen är också ett dokument över en tid i New Yorks och Londons avantgarde konst- och kulturliv i vilken en rad konstnärer, curators, författare, filmskapare, figurer från undergroundscenen, musiker, och deras barn medverkar.

Medverkande: Ellen Cantor, Lia Gangitano, Harri Kupiainen, Patrick Blumer, Stephen Ward och Jim Fletcher.
Med: Michel Auder, Andrew Haynes, Tristan Hughes-Freeland, Jay Kinney, Rosalie Knox, Danny McDonald, Brandon Olson, Annabel Sexton, Spencer Sweeney, John Thomson, Sofia Elisabeth von Herrlich, Cerith Wyn Evans, Emma Nilsson, Bishi, James Jeanette, Princess Julia, Shandi Sullivan, Ryan Harman, Malcolm Hamilton, Kerry Davis, Artur Carlo Samperi Malagnino, Nuutti Kataja, och Pablo León de la Barra.

Pinochet Porn (2008-16), 123 min, s/v och färg, ljud, Super 8mm film på HD video, engelska och spanska med engelsk undertext.

Pinochet Porn av Ellen Cantor visas i anslutning till utställningen Vår vän, Valerie Solanas.

Plats: Hypnos Theatre, Norra Grängesbergsgatan 15, Malmö

Manifestet Active Art från 1923 av den lettiske filosofen Andrejs Kurcijs har gett upphov till ett brett gensvar från författare, konstnärer och kuratorer kring förståelsen av aktivism, då och nu; konst för politiska syften, konst för sin egen skull eller konst utan syfte.

De samlade texterna i boken Active Art reflekterar över skrivandets aktiva del, så som den förstås enligt Kurcijs definition. Bidragen inkluderar Rebeka Pōldsam från Estland som skriver om den lesbiska konstnären Anna-Stina Tremund, Bella Marrin från Storbritannien som skriver om virusstrukturer i språket, den franska poeten Laura Boullic som bidrar med en revolutionär poesiessä, den franska konstnären Eva Barto som utannonserar sin kommande research kring ekonomiska strukturer i konsten och den lettiska konstnären Evita Vasiljeva som delar med sig av början och slutet på sin anteckningsbok. Genom hela boken löper ett samtal mellan redaktörerna och den samtida lettiske filosofen Ainārs Kamoliņš som analyserar Kurcijs originaltext. Slutligen inkluderas texter av den amerikanske författaren Robert Glück som introducerar New Narrative, det queerförfattarkollektiv som han var del i att grunda 1975, samt en sällsynt essä från 1982 och en essä från 1987 av den amerikanske författaren James Baldwin med ett mycket starkt ställningstagande mot rasism.

Redaktörerna bakom Active Art är skribenterna och kuratorerna Maija Rudovska och Barbara Sirieix, samt skribenten och konstnären Joachim Hamou. Boken är publicerad på engelska av det franska förlaget Paraguay Press.

Under gallerinatten visas utställningen Vår vän, Valerie Solanas med verk av Ellen Cantor, Chiara Fumai, Pauline Oliveros, Carole Roussopoulos & Delphine Seyrig.

Observera att vi håller stängt dagtid på lördagen 28 september och söndagen 29 september.

20 september–15 december 2019
Vernissage fredag 20 september kl 19-21

Kära Valerie,

Den här utställningen tillägnas dig. Vi tänker på den som en idealisk grupp vänner, stöttande kollegor och lysande intellekt som sammanstrålar. Ni kände inte varandra, men era samtal vecklar ut sig över tid och resonerar än idag starkt i vår samtid. Era orubbliga och kraftfulla röster var aldrig rädda för att omfamna det sköra.

Ellen skriver någonstans att “när en kropp älskar visar den en beundransvärd skörhet”. Nära vänner och kollegor som präglade hennes arbete kallade hon cirkeln för “magiskt intuitivt samarbete”. Hennes kamp med sitt sista verk Pinochet Porn blev delvis också hennes vänners kamp, och efter att hon gick bort var det just dessa vänner som slutförde berättelsen om hennes älskade karaktärer. På sätt och vis hade hon skapat något långt större än alla delar tillsammans; avsiktligt politiskt, symboliskt, precist, dramatiskt, känslosamt och “med vuxet innehåll”. Är tragedi ett val, undrar hon?

När Chiara läser ditt Manifest härmar hon den politiska retorik vi lever med idag med en sådan precision, som om hon visste vilken politisk sörja som väntade oss. Och när hon kanaliserar ett antal kvinnors andar som uttryckt sitt oliktänkande genom historien förenar hon inte bara spiritism med politik. Hon avslöjar en brokig skara obevekliga tänkare – aktivister, terrorister, freak-show artister, filosofer – som tillsammans representerar det borgerliga samhällets rädslor.

Caroles berättarröst förklarar att eftersom ditt manifest inte längre fanns tillgängligt på franska eller engelska, beslöt hon och Delphine sig för att överföra delar av boken till ljud och bild. Manifestet som en sann utopi som kastar om maktrelationer för att kritisera en situation som blivit normalitet: ett tillstånd av permanent krig, utkämpat av män över hela världen. Detta blir nästan alltför tydligt i de direktsända nyhetsinslag som spelas upp på tv:n bakom dem.

Och Pauline säger det bäst med sina egna ord: “Kort efter att det publicerades 1968 hamnade SCUM Manifest av Valerie Solanas i mina händer. Fascinerad av den feministiska jämlikhetsprincip som läggs fram i Manifestet, ville jag införliva det i strukturen av ett nytt verk jag höll på att komponera. Kvinnorörelsen började synas alltmer och jag kände ett behov att uttrycka min resonans med den här energin. Marilyn Monroe hade tagit sitt liv. Valerie Solanas hade försökt ta Andy Warhols liv. Båda dessa kvinnor verkade desperata och snärjda i ojämlikhetens fällor. Monroe ville bli erkänd för sin talang som skådespelerska. Solanas önskade att bli stöttad för sitt eget kreativa arbete. To Valerie Solanas and Marilyn Monroe in Recognition of Their Desperation hade sin premiär 1970. Trots att alla kände till Marilyn Monroe var det knappt någon som erkände Valerie Solanas eller tog hennes Manifest på allvar. Jag förde samman namnen på dessa två kvinnor i titeln på verket för att uppmärksamma ojämlikhet och för att tillägna dem verket.”

Den här utställningen är en hyllning till det starka och sköra, det politiska och estetiska, det egensinniga och knivskarpa. Den här utställningen är till dig.

Tack Valerie Solanas, vi saknar dig.

Installationsvy/installation view. Foto/Photo: Lotten Pålsson

Chiara Fumai, Chiara Fumai reads Valerie Solanas, 2013. Foto/Photo: Lotten Pålsson

Chiara Fumai, The Book of Evil Spirits, 2015. Foto/Photo: Lotten Pålsson

Installationsvy/installation view. Foto/Photo: Lotten Pålsson

Untitled (From Within a Budding Grove), 2008. Courtesy the Estate of Ellen Cantor and Galerie Isabella Bortolozzi, Berlin.

Untitled (From Within a Budding Grove), 2008. Courtesy the Estate of Ellen Cantor and Galerie Isabella Bortolozzi, Berlin.

Installationsvy/installation view. Foto/Photo: Lotten Pålsson

Ellen Cantor, Chapter 1: Manuelo (the clown boy) from Circus Lives from Hell, 2004. Foto/Photo: Lotten Pålsson

Pauline Oliveros, To Valerie Solanas And Marilyn Monroe In Recognition Of Their Desperation, 1970. Foto/Photo: Lotten Pålsson

Pauline Oliveros, To Valerie Solanas And Marilyn Monroe In Recognition Of Their Desperation, 1970. Foto/Photo: Lotten Pålsson

Carole Roussopoulos & Delphine Seyrig, S.C.U.M. Manifesto 1967, 1976. Foto/Photo: Lotten Pålsson

Konstnärsnämnden uppmärksammar i år Carl Lindh, Joel Odebrant och Elena Tzotzi som driver Signal.
De delar på stipendiet som är på 150 000 kronor.
Bildkonstnärsfondens ordförande Ann-Sofi Noring delar ut stipendiet under en festlig ceremoni med vänner, bar & musik på Signal.

Bildkonstnärsfondens motivering lyder:
Dynamostipendiet 2019 tilldelas Carl Lindh, Joel Odebrant och Elena Tzotzi, som driver Signal – Center för samtidskonst. I drygt två decennier har Signal varit en tongivande spjutspets i Malmös konstliv.

Signal har med skärpa och övertygande konsekvent arbete skapat en ovärderlig mötesplats för bildkonstnärer, curatorer och konstpublik, sedan slutet av 90-talet. Med såväl utställningar, konstnärliga samarbeten, forskning och nischade publika arrangemang har de påverkat konstscenen långt utanför Sveriges gränser. Signal har växt till en självklar arena för samtidskonsten och enträget belyst den konstnärliga processen, forskningen och diskursen om den offentliga konsten. Signal har sedan starten 1998 drivits av en mängd konstnärer och curatorer, som tillsammans genom åren format en dynamisk verksamhet. Den kreativa utvecklingen i verksamheten har ständigt rört sig framåt till det Signal är idag.

Om Dynamostipendiet
Dynamostipendiet inrättades år 2000 och är avsett att uppmärksamma den som på eget initiativ skapar nya arenor där bild- och formkonstnärer kan möta sin publik. Stipendiaterna behöver inte själva vara konstnärer, däremot måste verksamheten vara viktig för bild- och formkonstnärer genom att skapa nya offentliga platser för samtida bild- och formkonstnärer.

Elena Tzotzi, Carl Lindh och Joel Odebrant tackar:
Vi på Signal är mycket stolta över att tilldelas Konstnärsnämndens Dynamostipendium 2019.

Signal grundades 1998 av en grupp konstnärer i Malmö. Tidigt utvecklades gruppen till ett organiskt samarbete mellan konstnärer och curatorer som delade en vilja att utforska betydelsen av samarbete och curatering, att stödja konstnärer, att prova olika produktionssätt, att stimulera den pågående offentliga diskussionen kring konst.

Signal är idag summan av alla de personer som varit delaktiga: Christian Andersson, Maria Bustnes, Alexander Gutke, Sara Jordenö, Magnus Thierfelder, Evalena Tholin, Elena Tzotzi, Johan Svensson, Emma Reichert, Karlotta Blöndal, Luca Frei, Runo Lagomarsino, Johan Tirén, Carl Lindh, Fredrik Strid, Joel Odebrant, Matthew Rana.

Av egen erfarenhet vet vi också mycket väl att när man befinner sig i det läget att ha hållit på ett tag och inte är säker på att man orkar eller kan fortsätta, då betyder all uppskattning och uppbackning världen.

Vi väljer därför att ta emot Dynamostipendiet med stor glädje och i vår tur sträcka det vidare till några initiativ som också är värdefulla och oumbärliga för den starka konstscen som Malmö är idag.

Signal sprider hela Dynamostipendiet vidare till:
Alta Art Space för att storlek inte flyttar berg, utan viljan och hjärtat.
DELFI för att Malmös och Köpenhamns konstscen nu står ännu närmare varandra.
Malmö Open Studios för att entusiasm gör allt möjligt och lustfyllt.
METOOD för att handla kollektivt kring frågor som brinner förändrar.
Hyllie UngdomsRåd (HUR) för att de hade modet att lita på konsten och konsten inspireras av dem.

Jubileumsåren 2018 och 2019 är det 50 år sedan strejkerna och protesterna i Frankrike i maj-juni 1968 och den heta hösten i Italien 1969. Det är också 100 år sedan de tyska revolutionsförsöken 1918 och 1919. I Subaltern #3 och #4 vänder vi oss till dessa uppror och revolutioner som blivit till museiföremål och ett tillfälle för tidskrifter och förlag att ge ut minnesskrifter. Om de krafter som sattes i rörelse sökte vägar ut ur vår värld kan vi idag, från vår horisont, se hur de knuffade in den teknologiska civilisationen i en ny fas. De är inte längre en del av vår värld, men lade grunden för vad Jacques Wajnsztejn har kallat kapitalets revolution, en implementering av det socialistiska programmet på kapitalismens grunder.

Vi vänder oss emellertid inte till dessa händelser enbart för att med kritisk blick visa hur de har genererat den samtida, hedonistiska människa som ser igenom upproret som en naiv metaberättelse, utan också för att demonstrera att det i världens pågående sönderfall också finns en livsdynamik som gång på gång gör människor kapabla att tänka, handla och agera mot apparaternas envälde.

Redaktionsmedlemmen och litteraturvetaren Erik Erlanson presenterar tidskriftens program och talar om Jean-François Lyotards självkritiska reflektioner över sin omvandling från politisk aktivist till borgerlig filosof.

Redaktionsmedlemmen och poeten Gustav Sjöberg läser ur sin kommande poetik, från vilken “marginalanmärkning om högerkultur och poesi” i #3/2018 är hämtad.

Metood bjuder in till ytterligare ett djuplodande samtal om förutsättningarna för konstverksamhet, denna gång på Signal. Vi har samlat tre personer ur det lokala kulturlivet, verksamma på olika scener och med olika bakgrund: Elena Wolay (Jazz är Farligt), Mats Stjernstedt (Malmö Konsthall) och Maja Karlsson (MAKEMAKE, Le Bombe, Style by Magic/Darkest Karlsson etc.)

Samtalet börjar kl 19 och sker på svenska.

Efter samtalet, ca kl 20:30, blir det spelning med Malmös tyngsta och djupaste musikaliska gräsrot, MAKEMAKE:

FUCK FUTURE
JAG ÄR ÖVERTYGAD OM ATT DET FINNS FREAKS DÄR UTE SOM BEHÖVER HÖRA EXAKT DEN HÄR MUSIKEN. DET ÄR FÖR ER JAG SKRIVER. DET VAR INTE MENINGEN ATT SKRIVA LÅTAR SOM NI INTE KAN SPELA FÖR ERA SLÄKTINGAR ELLER KOLLEGOR. DET ÄR BARA DET ATT NÄR JAG SKRIVER UTAN FILTER BLIR DET LÅTAR SOM NI INTE KAN SPELA FÖR ERA SLÄKTINGAR ELLER KOLLEGOR. DET ÄR EXAKT SÅDANA LÅTAR, SÅDAN KONST, VI MÅSTE SKAPA. KONST SOM ÄR FÖR ÄCKLIG, FÖR PINSAM, FÖR SORGLIG, FÖR ARG. SOM FÖRSÖKER GESTALTA ATT LIVET ÄR STÖRRE, LIVET VILL SPRÄNGAS, LIVET VILL LEVAS.

NÄR ROBOTARNA TAR ÖVER, MÅSTE DET FINNAS BEVIS PÅ ATT VI FÖRSÖKTE LEVA.

METOOD verkar för att förhindra sexuella trakasserier och övertramp, exponera informella maktstrukturer och krossa tystnadskulturen inom konstvärlden.

Välkomna till ett samtal med konstnären Johanna Arvidsson som arrangeras i anslutning till utställningen Mörk Vår som visas på Signal.

”Jag vill förändra perspektivet vi ser på bilden av kvinnan, avkoda de symboler som inom måleriets historia förknippats med kvinnan och blottlägga den objektifiering vi utsätts för i dagens samhälle och den historiebild som ligger bakom. Men det är inte bara bilden av kvinnan som behöver förändras, det är en struktur jag hela tiden möter i samhället och även i nära relationer. Jag är medveten om att det krävs mer för att förändra denna struktur än den bildvärld jag jobbar med i min konst, men jag hoppas på att kunna öppna upp för en dialog. För mig är det viktigt att se tillbaks på historien för att förstå hur kvinnor i alla tider haft det och känna ett systerskap även om kvinnans historia oftast inte är det som registrerats i texter och historieböcker. Genom att blicka tillbaka på den historia som skrivits och målats utav mannen kan jag ana kvinnan bakom, se henne med en annan blick och skapa en annan historiebild än den som är nedtecknad.”
- Johanna Arvidsson