Ellen Cantor, Chiara Fumai, Pauline Oliveros, Carole Roussopoulos & Delphine Seyrig
20 september–15 december 2019
Vernissage fredag 20 september kl 19-21
Kära Valerie,
Den här utställningen tillägnas dig. Vi tänker på den som en idealisk grupp vänner, stöttande kollegor och lysande intellekt som sammanstrålar. Ni kände inte varandra, men era samtal vecklar ut sig över tid och resonerar än idag starkt i vår samtid. Era orubbliga och kraftfulla röster var aldrig rädda för att omfamna det sköra.
Ellen skriver någonstans att “när en kropp älskar visar den en beundransvärd skörhet”. Nära vänner och kollegor som präglade hennes arbete kallade hon cirkeln för “magiskt intuitivt samarbete”. Hennes kamp med sitt sista verk Pinochet Porn blev delvis också hennes vänners kamp, och efter att hon gick bort var det just dessa vänner som slutförde berättelsen om hennes älskade karaktärer. På sätt och vis hade hon skapat något långt större än alla delar tillsammans; avsiktligt politiskt, symboliskt, precist, dramatiskt, känslosamt och “med vuxet innehåll”. Är tragedi ett val, undrar hon?
När Chiara läser ditt Manifest härmar hon den politiska retorik vi lever med idag med en sådan precision, som om hon visste vilken politisk sörja som väntade oss. Och när hon kanaliserar ett antal kvinnors andar som uttryckt sitt oliktänkande genom historien förenar hon inte bara spiritism med politik. Hon avslöjar en brokig skara obevekliga tänkare – aktivister, terrorister, freak-show artister, filosofer – som tillsammans representerar det borgerliga samhällets rädslor.
Caroles berättarröst förklarar att eftersom ditt manifest inte längre fanns tillgängligt på franska eller engelska, beslöt hon och Delphine sig för att överföra delar av boken till ljud och bild. Manifestet som en sann utopi som kastar om maktrelationer för att kritisera en situation som blivit normalitet: ett tillstånd av permanent krig, utkämpat av män över hela världen. Detta blir nästan alltför tydligt i de direktsända nyhetsinslag som spelas upp på tv:n bakom dem.
Och Pauline säger det bäst med sina egna ord: “Kort efter att det publicerades 1968 hamnade SCUM Manifest av Valerie Solanas i mina händer. Fascinerad av den feministiska jämlikhetsprincip som läggs fram i Manifestet, ville jag införliva det i strukturen av ett nytt verk jag höll på att komponera. Kvinnorörelsen började synas alltmer och jag kände ett behov att uttrycka min resonans med den här energin. Marilyn Monroe hade tagit sitt liv. Valerie Solanas hade försökt ta Andy Warhols liv. Båda dessa kvinnor verkade desperata och snärjda i ojämlikhetens fällor. Monroe ville bli erkänd för sin talang som skådespelerska. Solanas önskade att bli stöttad för sitt eget kreativa arbete. To Valerie Solanas and Marilyn Monroe in Recognition of Their Desperation hade sin premiär 1970. Trots att alla kände till Marilyn Monroe var det knappt någon som erkände Valerie Solanas eller tog hennes Manifest på allvar. Jag förde samman namnen på dessa två kvinnor i titeln på verket för att uppmärksamma ojämlikhet och för att tillägna dem verket.”
Den här utställningen är en hyllning till det starka och sköra, det politiska och estetiska, det egensinniga och knivskarpa. Den här utställningen är till dig.
Tack Valerie Solanas, vi saknar dig.
