8 maj–14 juni 2020
på Bonniers Konsthall

Den kris som svenskt konstliv går igenom i samband med covid-19-pandemin, och den påtvingade eller frivilliga isolering vi alla fått erfara, påminner oss om att vi inte mår särskilt bra ensamma. Därför har fem konstorganisationer —Bonniers Konsthall, hangmenProjects, Index, Mint och Signal — experimenterat med ett gemensamt projekt och tillsammans arbetat fram utställningen I Am Not One.

Pandemin är inte utställningens tema, utan snarare dess upprinnelse. Genom en associativ tankekedja har ett antal verk och konstnärskap valts ut av respektive part. Snarare än ett samstämmigt curatoriskt argument kan utställningen betraktas som ett slags montage. Verken erbjuder infallsvinklar på den situation vi befinner oss i just nu. Konsten är en plats för gemensamt tänkande och den ryggar inte för det svåra. Istället för att presentera svar eller lösningar tillåter konsten oss att stanna i det komplexa och paradoxala som genomsyrar vår värld: existentiellt, poetiskt och materiellt.

Samarbetet är ett sätt att uppmärksamma våra olika organisationers praktiker och institutionella förutsättningar. Krisen som vi nu ser i den svenska kultursektorn är sannolikt den värsta i modern tid och vi kommer att behöva olika slags hjälp för att klara den. Ett påtagligt behov av gemenskap och stöd har uppstått, samt en vilja att visa att konstlivet måste bestå.

Vi vet inte när vi kommer att kunna mötas igen men sannolikt kommer det att dröja. När det är möjligt vill vi gärna bjuda in er till ett samtal där vi tillsammans kan diskutera vad vi vill ska följa efter krisen. Ett tillfälle att undersöka nya former av gemenskaper och att reflektera över konsten, konstnärernas och konstinstitutionernas framtid. Den här utställningen kan ses som en första inbjudan.

Utställningen I Am Not One visas på Bonniers Konsthall, Stockholm.

När publicistiska rum inskränks till fördel för ideologisk och marknadsdriven kommunikation växer behovet av kritiska samtal i mångfaldiga format och språk. Under rubriken ”Redaktionsmöte” arrangerar konsttidskriften Paletten i vår två öppna symposier i Malmö och i Stockholm, och medverkar vid ett ytterligare i Göteborg. Tanken är att dessa möten ska undersöka metoder och format för konstkritik för att etablera perspektiv som inte bara granskar konsten, utan som också bidrar till att förändra förutsättningarna att se på konst. Efterföljande material bearbetas i samarbete med lokala redaktörer och publiceras på Palettens webb under hösten 2020.

Fokus: Mötet vid Inkonst är det första av de tre av vårens redaktionsmöten där fokus sätts på kritik, både som en omsorgspraktik och som ett kollektivt projekt. Vad är omsorg (i ett konstsammanhang), vilka ger omsorg och vilka mottar den? Hur kan konstkritik bidra till konstlivet och förbättra villkoren för kulturarbetare? Kan vi kollektivt etablera gemensamma kriterier och värden? Vad berättar vi som kritiker och vilka berättelser blir hörda? Detta är några av de frågor som vi hoppas kunna diskutera under symposiet. Fokus sätts även på geopolitiska gränssnitt – både de mellan Malmö och Köpenhamn,  men även de materiella och identitetsmässiga skiljelinjer som präglar vårt arbete och våra liv i historia, samtid och framtid. Hur påverkar dessa förhållanden vad vi skriver och vem som gör det? Mötet hålls på Inkonst i samverkan med Inter Art Center (IAC) och i samarbete med Signal – Center för samtidskonst och podcasten Critical Dialogues (Christine Antaya och Matthew Rana).

Preliminära talare:
– Jakob Jakobsen (Köpenhamn), konstnär och skribent
– WeRCurious (Malmö), tvärdiciplinärt omsorgsnätverk
– Critical Dialogues (Malmö), konstkritikerna och redaktörerna Christine Antaya och Matthew Rana
– documentations.art (Paris), anonymt redaktionskollektiv

Lokala redaktörer: Christine Antaya och Matthew Rana

Plats: Inkonst, Malmö
Fri entré med begränsat antal platser. Anmäl dig till fvsandstrom@gmail.com

18 september–8 november 2020
Vernissage fredag 18 september kl 19-21

En enskild scen berättas från flera olika perspektiv. Vi känner igen greppet från filmens, teaterns och litteraturens värld, men hur om vi skulle presentera en utställning på ett sådant sätt?

Tre konstnärer har bjudits in att arbeta med en utställning som kommer att berättas i tre kapitel under året. Varje kapitel har en huvudröst, men varje kapitel är också summan av ett gemensamt utforskande som guidar oss igenom de åtskilliga lager som utgör en konstnärlig praktik. Säregen, oväntad, ombytlig är ord vars betydelser vi tycker om. Så mycket mer tillfredsställande än igenkännlig, säker och levererbar. Men som vi alla vet kräver ett sådant förhållningssätt till ens arbete mod och uppmuntran. Så vi frågar oss själva vilken typ av konstvärld vi vill vara del av. Hur kan vi förändra strukturer och inte bara valen vi gör.

Huvudrösten i det andra kapitlet tillhör Angelica Falkeling, en röst som utgår utifrån deras egna estetiska universum, skulpturala assemblage och hållbara konstnärliga praktik. I den gamla Delfshaven i Rotterdam har tekniken att splitsa, reparera och sammanfoga rep, praktiserats i århundraden. Men hamnar är lika mycket behållare av historier som de är av varor. Ekonomiska transaktioner har ändrat historiens gång och massiva förflyttningar fortsätter att orsaka oåterkalleliga sår. Efterforskningar i utvinningen av råmaterial, relationen mellan skulptural gravitation och stabilitet, eller de mänskliga lederna som infrastruktur där funktion och dysfunktion förhandlas är alla ämnen som vävs samman i detta kapitel. Och genom att omfamna de intersektionella och flerspråkiga aspekterna av ens arbete genljuder Sara Linderborgs målningar en konsthistoria genomsyrad av feminism, måleriets etik och popkulturella vibbar, medan Selma Sjöstedts målningar/teckningar framträder likt filmiska bildremsor som blåser i vinden. Långsamt och varsamt kontamineras den individuella praktiken och ger plats åt en gemensam strävan som överskrider den påtvingade begränsningen av en signaturstil.

Vi berättar historier för varandra för att leva. Vi berättar historier för varandra för att drömma, för att låta idéer långsamt filtrera igenom våra sinnen och forma ett större kollektivt medvetande. To Splice är det andra kapitlet i Malmötrilogin.

Audiovisuell tolkning av Angelica Falkeling

To Splice, installationsvy/installation view. Foto/Photo: Lotten Pålsson

Sara Lindeborg, Pose of Innocence, 2019 & You I Are at Stake in Each Others Grief, 2018. Foto/Photo: Lotten Pålsson

Angelica Falkeling, End To Splice, 2020. Foto/Photo: Lotten Pålsson

To Splice, installationsvy/installation view. Foto/Photo: Lotten Pålsson

To Splice, installationsvy/installation view. Foto/Photo: Lotten Pålsson

Angelica Falkeling, Fragility and Innocence 2020 - pågående/ongoing. Foto/Photo: Lotten Pålsson

Angelica Falkeling, Fragility and Innocence 2020 - pågående/ongoing. Foto/Photo: Lotten Pålsson

Angelica Falkeling, Vithetens Hegemoni, 2011. Foto/Photo: Lotten Pålsson

To Splice, installationsvy/installation view. Foto/Photo: Lotten Pålsson

To Splice, installationsvy/installation view. Foto/Photo: Lotten Pålsson

Selma Sjöstedt, In The Sidelines (warm-up), 2020. Foto/Photo: Lotten Pålsson

To Splice, installationsvy/installation view. Foto/Photo: Lotten Pålsson

To Splice, installationsvy/installation view. Foto/Photo: Lotten Pålsson

To Splice, installationsvy/installation view. Foto/Photo: Lotten Pålsson

Angelica Falkeling, Fragility and Innocence 2020 - pågående/ongoing. Foto/Photo: Lotten Pålsson

Angelica Falkeling, Fragility and Innocence 2020 - pågående/ongoing. Foto/Photo: Lotten Pålsson

To Splice, installationsvy/installation view. Foto/Photo: Lotten Pålsson

Angelica Falkeling, Fragility and Innocence 2020 - pågående/ongoing. Foto/Photo: Lotten Pålsson

Angelica Falkeling, Hand Creme Kebab, 2020. Foto/Photo: Lotten Pålsson

Angelica Falkeling, What We Are Made Of, 2019. Foto/Photo: Lotten Pålsson

14 mars–14 juni 2020

En enskild scen berättas från flera olika perspektiv. Vi känner igen greppet från filmens, teaterns och litteraturens värld, men hur om vi skulle presentera en utställning på ett sådant sätt?

Tre konstnärer har bjudits in att arbeta med en utställning som kommer att berättas i tre kapitel under våren. Varje kapitel har en huvudröst, men varje kapitel är också summan av ett gemensamt utforskande som guidar oss igenom de åtskilliga lager som utgör en konstnärlig praktik. Säregen, oväntad, ombytlig är ord vars betydelser vi tycker om. Så mycket mer tillfredsställande än igenkännlig, säker och levererbar. Men som vi alla vet kräver ett sådant förhållningssätt till ens arbete mod och uppmuntran. Så vi frågar oss själva vilken typ av konstvärld vi vill vara del av. Hur kan vi förändra strukturer och inte bara valen vi gör.

Huvudrösten i det första kapitlet tillhör Selma Sjöstedt, en röst som talar från en plats av stillhet. Måleri är hennes språk och spår är hennes ord med vilka hon komponerar visuella rytmer. Genom att avvakta och observera lockar hon poesin ur spåren som är kvarlämnade på gamla målardukar. Likt en improviserad call and response. Och likt armaturer agerar hennes verk i detta kapitel som en understödjande struktur för en kollegial dialog. Som svar på hennes visuella rytmer formar Angelica Falkeling och Sara Lindeborg sammanvävda meningar som rör sig in och ut ur varandra. Sara Lindeborgs manuskript samlar fragment av mänskliga spår i New Mexicos landskap, medan Angelica Falkeling adderar ett rumsligt collage av ingredienser från deras egna universum och hushållsnära konstnärliga praktik. På så sätt kontamineras den individuella praktiken och ger plats åt en gemensam strävan.

Vi berättar historier för varandra för att leva. Vi berättar historier för varandra för att drömma, för att låta idéer långsamt filtrera igenom våra sinnen och forma ett större kollektivt medvetande. Armaturer är det första kapitlet i Malmötrilogin.

Armaturer, installationsvy/installation view. Foto/Photo: Lotten Pålsson

Armaturer, installationsvy/installation view. Foto/Photo: Lotten Pålsson

Selma Sjöstedt, Armaturer, 2020. Foto/Photo: Lotten Pålsson

Armaturer, installationsvy/installation view. Foto/Photo: Lotten Pålsson

Armaturer, installationsvy/installation view. Foto/Photo: Lotten Pålsson

Armaturer, installationsvy/installation view. Foto/Photo: Lotten Pålsson

Armaturer, installationsvy/installation view. Foto/Photo: Lotten Pålsson

Sara Lindeborg, Renewing Receivers, 2020. Foto/Photo: Lotten Pålsson

Armaturer, installationsvy/installation view. Foto/Photo: Lotten Pålsson

Armaturer, installationsvy/installation view. Foto/Photo: Lotten Pålsson

Sara Lindeborg, Renewing Receivers, 2020. Foto/Photo: Lotten Pålsson

Armaturer, installationsvy/installation view. Foto/Photo: Lotten Pålsson

Armaturer, installationsvy/installation view. Foto/Photo: Lotten Pålsson

Armaturer, installationsvy/installation view. Verk/Works Angelica Falkeling. Foto/Photo: Lotten Pålsson

Angelica Falkeling, Living Through Hands, 2018. Foto/Photo: Lotten Pålsson

Armaturer, installationsvy/installation view. Foto/Photo: Lotten Pålsson

Inspelning från ateljén på Hullkajen och trumsolo.
Ljud, 4 tim, loop

Ljudverket presenterades genom ett fyrkanaligt ljudsystem och skapade en stämning i utställningen. Trumsolot spelades upp från olika platser i rummet med skiftande tidsintervaller.

Den 17:e januari släpps MAKEMAKEs album FÖRÄNDRA MITT LIV MEN INTE MIN STIL (LP/DL) på Malmöbaserade Kalligrammofon. Det är en skiva om sorg, minnen och överlevnad. Ett slags redefinierad bekännelseblues om utsatthet på trottoaren, självmedicinering och skryt:

Det obehagliga är mitt huvudtema. Protagonisterna är horor, knarkare och freaks. I en kultur som inte förmår prata om smuts och smärta blir alla som är smutsiga osynliggjorda. Vi lär oss att en del av våra personligheter inte får finnas, en del av våra erfarenheter får inte berättas. Detta är en malande nedbrytande process som förhindrar oss att leva som hela människor. Och det är mer smärtsamt än obehaget i att “utsättas” för svåra berättelser. I själva verket är det skönt, befriande och till och med roligt, när konsten berättar om förbjudna ämnen – eftersom vi då för en gångs skull blir speglade.

Under artistnamnet MAKEMAKE gör Malmöbaserade Maja Karlsson egensinnig popmusik där fierce rap på Bjärredsskånska samsas med tydliga blinkningar till New Yorks queera hip-hopscen, olika västkuster och artsy new wave. Maja har varit en del av Malmös musikaliska underjord i över 20 år, med en bakgrund i experimentella rockbandet Yind, i egna popprojekt som Le Bombe och Just Like a Boy, under technoaliaset Style by Magic och som turnémusiker i The Radio Dept.

Kalligrammofon är en etikett för experimentell musik, popmusik och experimentell popmusik som tidigare släppt skivor med artister som Testbild!, Death and Vanilla, Viktor Sjöberg mfl.

21 november–13 december 2020
& 14 januari–28 mars 2021
Vernissage lördag 21 november kl 12-16

En enskild scen berättas från flera olika perspektiv. Vi känner igen greppet från filmens, teaterns och litteraturens värld, men hur om vi skulle presentera en utställning på ett sådant sätt?

Tre konstnärer har bjudits in att arbeta med en utställning som kommer att berättas i tre kapitel under året. Varje kapitel har en huvudröst, men varje kapitel är också summan av ett gemensamt utforskande som guidar oss igenom de åtskilliga lager som utgör en konstnärlig praktik. Säregen, oväntad, ombytlig är ord vars betydelser vi tycker om. Så mycket mer tillfredsställande än igenkännlig, säker och levererbar. Men som vi alla vet kräver ett sådant förhållningssätt till ens arbete mod och uppmuntran. Så vi frågar oss själva vilken typ av konstvärld vi vill vara del av. Hur kan vi förändra strukturer och inte bara valen vi gör.

Huvudrösten i det tredje kapitlet tillhör Sara Lindeborg, en röst som speglar konsthistoria genomsyrad av feminism och utforskar måleriets rytmiska lager-på-lager som förhandlingsyta. Hon spårar ornamentens omåttliga historik av migration, skillnader och ihopblandningar som format världen såsom vi känner den idag. Under tiden träder en upplöst pastoral fram ur exiliska strategier och längtan efter en annan värld. På frågan om hur en blottar sina innersta angelägenheter responderar Selma Sjöstedt och Angelica Falkeling med verk som balanserar den fina linje mellan det personliga och det allmängiltiga. Deras verk genljuder levda erfarenheter, från längtan efter något immateriellt, att vilja vara något en inte är, till de avgörande besluten vi står inför i våra liv. Långsamt och varsamt kontamineras den individuella praktiken och ger plats åt en gemensam strävan som överskrider den påtvingade begränsningen av en signaturstil.

Vi berättar historier för varandra för att leva. Vi berättar historier för varandra för att drömma, för att låta idéer långsamt filtrera igenom våra sinnen och forma ett större kollektivt medvetande. Shepherdess and Other Exilic Vernaculars är det tredje och sista kapitlet i Malmötrilogin.

Shepherdess and Other Exilic Vernaculars, installationsvy/installation view. Foto/Photo: Lotten Pålsson

Shepherdess and Other Exilic Vernaculars, installationsvy/installation view. Foto/Photo: Lotten Pålsson

Selma Sjöstedt, Track 1, 2020. Foto/Photo: Lotten Pålsson

Angelica Falkeling, Arch Angelica, 2019. Foto/Photo: Lotten Pålsson

Shepherdess and Other Exilic Vernaculars, installationsvy/installation view. Foto/Photo: Lotten Pålsson

Selma Sjöstedt, Självporträtt med Ipod/Self portrait with Ipod, 2005. Foto/Photo: Lotten Pålsson

Shepherdess and Other Exilic Vernaculars, installationsvy/installation view. Foto/Photo: Lotten Pålsson

Sara Lindeborg, Ring Song for Wintering Soles, 2020. Foto/Photo: Lotten Pålsson

Sara Lindeborg, Ring Song for Wintering Soles, 2020. Foto/Photo: Lotten Pålsson

Shepherdess and Other Exilic Vernaculars, installationsvy/installation view. Foto/Photo: Lotten Pålsson

Angelica Falkeling, When reading out loud is a feminist art practice, 2016. Foto/Photo: Lotten Pålsson

Sara Lindeborg, Ring Song for Wintering Soles, 2020. Foto/Photo: Lotten Pålsson

Sara Lindeborg, Ring Song for Wintering Soles, 2020. Foto/Photo: Lotten Pålsson

Sara Lindeborg, Ring Song for Wintering Soles, 2020. Foto/Photo: Lotten Pålsson

Sara Lindeborg, Ring Song for Wintering Soles, 2020. Foto/Photo: Lotten Pålsson

Sara Lindeborg, Ring Song for Wintering Soles, 2020. Foto/Photo: Lotten Pålsson

Sara Lindeborg, Ring Song for Wintering Soles, 2020. Foto/Photo: Lotten Pålsson

Sara Lindeborg, Ring Song for Wintering Soles, 2020. Foto/Photo: Lotten Pålsson

Sara Lindeborg, Ring Song for Wintering Soles, 2020. Foto/Photo: Lotten Pålsson

Sara Lindeborg, Ring Song for Wintering Soles, 2020. Foto/Photo: Lotten Pålsson

Sara Lindeborg, Ring Song for Wintering Soles, 2020. Foto/Photo: Lotten Pålsson

Sara Lindeborg, Ring Song for Wintering Soles, 2020. Foto/Photo: Lotten Pålsson

Sara Lindeborg, Ring Song for Wintering Soles, 2020. Foto/Photo: Lotten Pålsson

Sara Lindeborg, Ring Song for Wintering Soles, 2020. Foto/Photo: Lotten Pålsson

Sara Lindeborg, Ring Song for Wintering Soles, 2020. Foto/Photo: Lotten Pålsson

Sara Lindeborg, Ring Song for Wintering Soles, 2020. Foto/Photo: Lotten Pålsson