Katinka Bock, Dana DeGiulio,
Raha Raissnia
16 september–6 november 2016
Vernissage fredag 16 september kl 19-21
1.A
En mångfald av röster, en pluralitet av kroppar.
En samling utväxlade varor överskrider marknadsplatsens bokstavliga ekonomi till förmån för en stammande och snubblande kommunikation; spåren av aktioner och transaktioner. Svepande och oregelbundna kroppsrörelser fångar sin omgivning på film. Bild och ljud komponerar ett ode till marginalen; utkanterna av vårt synfält. Otillräckliga (politiska) ord är fångade mellan kroppar och språk; medusas blick är förlamande, förvandlar allt till sten.
Ett streck genom konsensus är ett tätt lagrande av röster. Likt verlan är det språk som anpassar sig och trotsar samtidigt. Det artikulerar dissonans, inte konsonans, och låter saker vara så sammansatta som de verkligen är.
1.B
hållen mellan två ord, någonting givet och någonting vägrat. bestrider det som vanligtvis erkänns – avvisar det som erbjuds och gör anspråk på det andra. spår är flyktiga, flyr fångenskap och improviserar skydd: fristäder för det som undkommer. spår kan också spilla över, göra gemensam sak till rytmerna av en stor oro. i parallella banor korsas krossade rutor med ömsesidig hjälp. bilder tas med telefoner. lyssna: “it’s a life thing.” det är ett jävla skit.
1.C
Det känns – bokstavligen – som om jag kastas omkring – in i hörnen och upp mot rummets väggar. Jag studsar! Jag försöker hitta en skyddad plats, få en överblick – ett objektivt perspektiv – en bekväm plats att utgå ifrån. Men alla försök misslyckas. Mina ögon vandrar. Jag försöker desperat läsa de delar som omger mig – som konfronterar mig! Jag misslyckas på grund av min dåliga position. Jag är lämnad här ensam. I min kropp, omringad av objekt, tecken, ljud och rörliga bilder – de försöker få mig begripa, tränger sig på från alla håll – jag känner mig yr. Jag förlorar balansen och trampar nästan på en av kopparplåtarna på golvet. Jag snubblar och ger ifrån mig ett gutturalt läte. Och sen blir jag tyst. Stilla. Jag tar ett djupt andetag och fokuserar på mina fötter mot golvet, mina fotsteg, min andning. Jag saktar ner och låter hela min kropp relatera till rummet och allt det som omger mig. Jag använder alla mina sinnen. Jag slappnar av och börjar sakta betrakta allting från en ny horisont.
1.D
Kroppar blixtrar förbi. De uppstår som skakiga ögonblick på gatan, som revor i ett kollage, som figurer i ett rum som också är en scen. Det myllrar av dem, som olika lager av en och samma verklighet.
Kroppen är sin egen men ändå aldrig ensam. Den trängs och sammanfogas med allt det som omger den: den andre, objekt och strukturer, både synliga och osynliga. Kropparna delar en vaghet, men också en äkthet, som om flyktighet fanns i deras kärna. Vi lämnas med spåren av det som ständigt äger rum men som i slutändan alltid undflyr oss.
