Filmen Facing – A Usual Story from an Unknown Country (2008) är ett samarbetsprojekt mellan den danska konstnären Pia Rönicke och den kurdiske författaren Zeynel Abidin Kızılyaprak. De träffades i Los Angeles 2006 och en tid senare föreslog Rönicke att de skulle göra en filmatisering av Kızılyapraks novell Knock… knock… knock, där han berättar om sina upplevelser från en cell i ett turkiskt tortyrcenter. Sedan 1980 har regimen i Turkiet aktivt försökt utplåna det kurdiska språket, känslan av tillhörighet, rätten till ett hemland, dess historia och förmågan att tala. Filmen kretsar kring mötet mellan Kadir, en ung revolutionär inlåst i en cell, och en gammal religiös man i cellen intill. De får kontakt med varandra via ett litet hål i väggen genom vilket de försöker föra korta samtal för att hjälpa varandra. Berättelsen berättas ur författarens perspektiv från en nutida position och skildrar ett möte mellan berättaren och en karaktär i berättelsen.

Facing – A Usual Story from an Unknown Country visas i anslutning till utställningen The Drifters’ Archive av Pia Rönicke, en utställning i två delar som presenteras på Fuxia 2 t.o.m. 9 april (Norra Grängesbergsgatan 19, Malmö) och SIGNAL t.o.m. 14 juni.

Plats: Hypnos Theatre, Norra Grängesbergsgatan 15, Malmö

We Are Making A Film About Mark Fisher (2025), 65min

Filmen är ett 65 minuter långt filmiskt experiment som utforskar den fortsatta relevansen av teoretikern Mark Fishers (1968–2017) idéer om kapitalism, kultur och framtiden. Som en övertygande kritiker av kapitalistisk realism ställde han angelägna frågor om agens, kollektiv handling och hur populärkultur kan hålla visioner om olika framtider vid liv.

Genom att blanda dokumentär, performance och fiktion rör sig filmen genom spöklika landskap och digitala rum och spårar Fishers tankar från 1990-talet till vår algoritmiska nutid. Den utforskar solidaritet, delat arbete och digital uppkoppling och förverkligar det som Fisher insisterade fortfarande var möjligt – avkapitaliserad kulturproduktion och kollektivitet bland ruinerna av den nyliberala atomiseringen. Filmen, skapad i samarbete av över 70 konstnärer via Instagram (@markfisherfilm), förkroppsligar Fishers uppmaning till kollektiv föreställning bortom kapitalistisk realism. En påminnelse om att DIY inte betyder privat – det betyder att arbeta tillsammans.

27 mars–14 juni 2026
Vernissage fredag 27 mars kl 19-21

Påskstängt 3–5 april & 1 maj

Kära E

De intalar oss att det förflutna är förbi och att framtiden inte ligger i våra händer.
Vad gör vi med så mycket våld?

Och här är vi, än en gång, trots stängsel och exploatering. Trots denna rytm som har påtvingats med statistisk grymhet. Här är vi, med vår tro på bilder och ord, former och ljud, trots allt. Än en gång, säkra på att det aldrig är samma sak en gång till.

Men låt oss prova en möjlig början. Kanske 2006: du och Pia som jobbar tillsammans med hennes utställning på L k. Det är inte svårt att föreställa sig er två, samlade kring Pias verk. Det går nästan att ta på känslan av angelägenhet i era samtal. En intrig, ett sökande efter sprickor i väggarna som nu, tjugo år senare, genljuder som ett mummel, eller en profetia.

Pias konstnärskap är av det slag som får oss att vilja skriva brev till de vi bryr oss om. Brev skrivna på ett nomadiskt språk, adresserade till våra käraste, och till de vi kommit att älska genom historien (från fotografier, sidor, spår). Pias konstnärskap är ett samlande (av berättelser, mellan varelser), och så samlas vi i det här arkivet, där det låter som när vatten droppar från en trädormbunke, medan en coxolitli sjunger. Ett vandrande arkiv, som samlar på ekon av revolutionära drömmar. Av Rosa, av Walter, av Ursula. Här är vi, i rörelse, vandrande genom molnskogen, strövande i en okänd stad. Ännu en gång återberättar vi historier om de fördrivnas värdighet. Om en kvinna som följde skogens rytm, och flydde samhället. Om ett frö som reste hem, över havet. Livet: det som förblir ostyrigt, trots allt.

Vad gör vi med så mycket hopp?

Kära F

Ditt brev är ett sådant sällsynt brev som jag gärna vill få, en slags ömsesidig känslighet som passar min sinnesstämning väl. Jag tillbringade sommaren med att läsa Sara Ahmed. Irriterad över världens tillstånd och slungad mellan uppgiven sorg och styrkan i att säga NEJ (inte mer), tog jag hand om mina växter som tillfällig tröst.

När jag läser vad du skriver om Pias arbete kan jag inte låta bli att tänka på Rosa Luxemburg och hennes outtröttliga, hårda kritik mot dåtidens krigshets. Fängslad och under bevakning formulerade hon en skoningslös analys av kapitalismen, blottade imperialismens sjukdom och vände sig mot sina kamraters konventionella och träiga språk medan hon sökte efter ord som går direkt från författarens hjärta till läsarens hjärta. Till och med inifrån sin slutna fängelsecell uppmärksammade hon de tidiga tecknen på den ekologiska kollaps vi befinner oss i idag.

Hennes kamp känns så aktuell, och ändå så oerhört ouppnåelig. Kommer vi någonsin att lyckas bryta denna onda cirkel?

På sätt och vis plockar Pia ödmjukt upp tråden mellan Rosas revolutionära hållning, som genomsyras av så mycket kärlek och uttrycks och sprids genom hennes brev, och Hannah Arendts tro på berättandets kapacitet att bära all sorg. En skarp kontrast till de institutioner som hyllar Arendt medan de fortsätter att missbruka sin makt.

Saker och ting går i cirklar, absolut, men även cirklar bryts så småningom.
Är det kanske ett sådant hopp du efterfrågar?
Jag tror att det kan vara det.

Pia Rönicke är konstnär bosatt i Köpenhamn. I över två decennier har hon samlat berättelser som ifrågasätter de koloniala och kapitalistiska försöken att begränsa livet. Rönickes projekt väver samman olika medier och sträcker sig över tidslinjer, samtidigt som de hyllar den outtömliga kraften i ett feministiskt och kollektivt motstånd. The Drifters’ Archive är en utställning i två delar som presenteras på Fuxia 2 (Norra Grängesbergsgatan 19, Malmö) och SIGNAL.

Pia Rönicke, The Drifters' Archive. Foto/Photo: OMN

Pia Rönicke, Rosa's Letters, 2006. Installationsvy/installation view. Foto/Photo: OMN

Pia Rönicke, Rosa's Letters, 2006. Foto/Photo: OMN

Pia Rönicke, Rosa's Letters, 2006. Installationsvy/installation view. Foto/Photo: OMN

Pia Rönicke, Rosa's Letters, 2006. Installationsvy/installation view. Foto/Photo: OMN

Pia Rönicke, Rosa's Letters, 2006. Installationsvy/installation view. Foto/Photo: OMN

Pia Rönicke, Rosa's Letters, 2006. Detalj/detail. Foto/Photo: OMN

Pia Rönicke, Rosa's Letters, 2006. Detalj/detail. Foto/Photo: OMN

Pia Rönicke, Rosa's Letters, 2006. Detalj/detail. Foto/Photo: OMN

Pia Rönicke, Rosa's Letters, 2006. Detalj/detail. Foto/Photo: OMN

Pia Rönicke, Rosa's Letters, 2006. Detalj/detail. Foto/Photo: OMN

Pia Rönicke, Rosa's Letters, 2006. Detalj/detail. Foto/Photo: OMN

Pia Rönicke, Rosa's Letters, 2006. Installationsvy/installation view. Foto/Photo: OMN

Pia Rönicke, Rosa's Letters, 2006. Installationsvy/installation view. Foto/Photo: OMN

Pia Rönicke, Rosa's Letters, 2006. Installationsvy/installation view. Foto/Photo: OMN

Pia Rönicke, Rosa's Letters, 2006. Detalj/detail. Foto/Photo: OMN

Pia Rönicke, Rosa's Letters, 2006. Detalj/detail. Foto/Photo: OMN

Pia Rönicke, Rosa's Letters, 2006. Detalj/detail. Foto/Photo: OMN

Pia Rönicke, Rosa's Letters, 2006. Detalj/detail. Foto/Photo: OMN

Pia Rönicke, Rosa's Letters, 2006. Detalj/detail. Foto/Photo: OMN

Pia Rönicke, Rosa's Letters, 2006. Detalj/detail. Foto/Photo: OMN

Pia Rönicke, Rosa's Letters, 2006. Installationsvy/installation view. Foto/Photo: OMN

Signal grundades 1998 av en grupp konstnärer i Malmö. Tidigt utvecklades gruppen till ett organiskt samarbete mellan konstnärer och curatorer som delade en vilja att utforska betydelsen av samarbete och curatering, att stödja konstnärer, att prova olika produktionssätt, att stimulera den pågående offentliga diskussionen kring konst.

Signal är idag summan av alla de personer som varit delaktiga: Christian Andersson, Maria Bustnes, Alexander Gutke, Sara Jordenö, Magnus Thierfelder, Evalena Tholin, Elena Tzotzi, Johan Svensson, Emma Reichert, Karlotta Blöndal, Luca Frei, Runo Lagomarsino, Johan Tirén, Carl Lindh, Fredrik Strid, Joel Odebrant, Matthew Rana.

Vår metod är långsam och kantig, präglad av humor. Vår vision är att driva idéer framåt i dialog med ömhet och känslighet. Vårt hem är vårt utställningsrum, med en fot stadigt förankrad i Malmö och den andra utanför vill vi upprätthålla en fysisk närvaro som är välkomnande och intim.

När vi nu går in i vårt tredje decennium har vi fortfarande inte knäckt tidsgåtan, det är vad vi kommer att arbeta med och fortsätta att utveckla: ett tempo och en rytm som tillåter ett djupare sökande, fast beslutna om att röra oss med tiden på vår sida och nära glädjen i att befinna sig i nuet kring alla aspekter av den konstnärliga processen.

Tack för att ni följer oss!