Pia Rönicke
27 mars–14 juni 2026
Vernissage fredag 27 mars kl 19-21
Påskstängt 3–5 april & 1 maj
Kära E
De intalar oss att det förflutna är förbi och att framtiden inte ligger i våra händer.
Vad gör vi med så mycket våld?
Och här är vi, än en gång, trots stängsel och exploatering. Trots denna rytm som har påtvingats med statistisk grymhet. Här är vi, med vår tro på bilder och ord, former och ljud, trots allt. Än en gång, säkra på att det aldrig är samma sak en gång till.
Men låt oss prova en möjlig början. Kanske 2006: du och Pia som jobbar tillsammans med hennes utställning på L k. Det är inte svårt att föreställa sig er två, samlade kring Pias verk. Det går nästan att ta på känslan av angelägenhet i era samtal. En intrig, ett sökande efter sprickor i väggarna som nu, tjugo år senare, genljuder som ett mummel, eller en profetia.
Pias konstnärskap är av det slag som får oss att vilja skriva brev till de vi bryr oss om. Brev skrivna på ett nomadiskt språk, adresserade till våra käraste, och till de vi kommit att älska genom historien (från fotografier, sidor, spår). Pias konstnärskap är ett samlande (av berättelser, mellan varelser), och så samlas vi i det här arkivet, där det låter som när vatten droppar från en trädormbunke, medan en coxolitli sjunger. Ett vandrande arkiv, som samlar på ekon av revolutionära drömmar. Av Rosa, av Walter, av Ursula. Här är vi, i rörelse, vandrande genom molnskogen, strövande i en okänd stad. Ännu en gång återberättar vi historier om de fördrivnas värdighet. Om en kvinna som följde skogens rytm, och flydde samhället. Om ett frö som reste hem, över havet. Livet: det som förblir ostyrigt, trots allt.
Vad gör vi med så mycket hopp?
Kära F
Ditt brev är ett sådant sällsynt brev som jag gärna vill få, en slags ömsesidig känslighet som passar min sinnesstämning väl. Jag tillbringade sommaren med att läsa Sara Ahmed. Irriterad över världens tillstånd och slungad mellan uppgiven sorg och styrkan i att säga NEJ (inte mer), tog jag hand om mina växter som tillfällig tröst.
När jag läser vad du skriver om Pias arbete kan jag inte låta bli att tänka på Rosa Luxemburg och hennes outtröttliga, hårda kritik mot dåtidens krigshets. Fängslad och under bevakning formulerade hon en skoningslös analys av kapitalismen, blottade imperialismens sjukdom och vände sig mot sina kamraters konventionella och träiga språk medan hon sökte efter ord som går direkt från författarens hjärta till läsarens hjärta. Till och med inifrån sin slutna fängelsecell uppmärksammade hon de tidiga tecknen på den ekologiska kollaps vi befinner oss i idag.
Hennes kamp känns så aktuell, och ändå så oerhört ouppnåelig. Kommer vi någonsin att lyckas bryta denna onda cirkel?
På sätt och vis plockar Pia ödmjukt upp tråden mellan Rosas revolutionära hållning, som genomsyras av så mycket kärlek och uttrycks och sprids genom hennes brev, och Hannah Arendts tro på berättandets kapacitet att bära all sorg. En skarp kontrast till de institutioner som hyllar Arendt medan de fortsätter att missbruka sin makt.
Saker och ting går i cirklar, absolut, men även cirklar bryts så småningom.
Är det kanske ett sådant hopp du efterfrågar?
Jag tror att det kan vara det.
Pia Rönicke är konstnär bosatt i Köpenhamn. I över två decennier har hon samlat berättelser som ifrågasätter de koloniala och kapitalistiska försöken att begränsa livet. Rönickes projekt väver samman olika medier och sträcker sig över tidslinjer, samtidigt som de hyllar den outtömliga kraften i ett feministiskt och kollektivt motstånd. The Drifters’ Archive är en utställning i två delar som presenteras på Fuxia 2 (Norra Grängesbergsgatan 19, Malmö) och SIGNAL.
