Lawrence Abu Hamdan, Graeme Arnfield, Ieva Epnere, David Kasprzak,
Daria Melnikova, Tadasu Takamine
26 februari–17 april 2016
Vernissage fredag 26 februari kl 19-21
Jag vet inte om du har noterat min frånvaro, eller du har kanske vant dig vid den. Det är svårt att beräkna hur länge jag har varit borta eller om jag har varit borta länge nog att rättfärdiga en uträkning. Innan jag anlände till min nuvarande situation var tiden begränsad – nu när jag är här är den outtömlig. Jag skriver till dig delvis som ett försök att förbruka den här tiden, men också för att registrera den, om någon skulle hitta detta.
Rummet – ja jag är ganska säker att det är ett rum – jag bebor är ovanligt alldagligt bortsett från den inverkan det tycks ha på mig själv och mina medboende, men jag återkommer till det. Rader av institutionella stolar står längs tre av de fyra Escape Gray™ väggarna. (Det är namnet på en grå nyans jag såg på en kulörkarta. Jag tror den ligger nära.) Alla de attribut som vanligtvis pryder den här typen av rum tycks ha samlats i mitten i en förbryllande konfiguration. Jag är övertygad om att den samtalar om saker jag inte blivit invigd i.
En klocka är det enda föremål som beslutat sig för att stanna kvar på sin plats på väggen. Det är en av de där svarta, rektangulära modellerna med röd LED-belysning som lyser mycket starkare än nödvändigt. Tiden har inte ändrats sen jag började skriva till dig. Att kolla klockan har blivit en ritual. Titta upp. Titta ner igen. Vänta på att efterbilden av det röda ljuset ska försvinna. Räkna till sextio. Titta upp igen. Jag är inte ens säker på att sextio sekunder gäller här eller för just den här klockan. Ett annat oroande inslag i detta rum är det dovt surrande ljudet som kommer någonstans innanför taket, som en stråke som gnids mot ett sågblad. Surrandet i sig hade kunnat vara lugnade i en annan situation. Det som oroar är själva undran över dess ursprung.
Som jag redan nämnt har rummet en ovanlig inverkan på mig och de andra. Jag skulle kunna fråga dem om de också lagt märke till detta, men det syns på sättet som de tittar på sina händer att vi delar samma upplevelse. Allt i rummet är i skarpt fokus utom min egen kropp och de andras figurer. Om du håller din hand framför ditt ansikte men fokuserar på något längre bort så kan du få en känsla av vad jag upplever. Mina egna konturer vibrerar något.
Den enda personen i skarpt fokus är en kvinna i en steril, grå klänning som kommit in i rummet flera gånger. Varje gång hon lämnar rummet tar hon med sig en av de andra. Hur hon tar sig in och ut förblir ett mysterium för jag kan inte se några dörrar, fönster, luckor eller annat. Vid sitt senaste besök frågade jag henne om den suddighet jag upplever. Hon sa att vi bara är arketyper eller ersättare för andra personer. Det är inte nödvändigt för oss att vara i skarpt fokus eftersom vi ändå inte skulle bli igenkända. När jag frågade om vart hon tar de andra svarade hon att hon bara agerar på uppdrag av någon annan som vi aldrig kommer att träffa och att vi inte kommer att få någon ytterligare information.
Sen jag började skriva till dig har tre personer återförts av kvinnan i den grå klänningen. Den första förklarar för mig att hon togs till foten av en stor pyramid, men i istället för sand fann hon sig själv omgiven av vidsträckta, frusna fjordar som sluttade ner i glaciärfält. Den andra hamnade i Japan efter en katastrof, och den tredje placerades i Palestina för att utreda mordet på två barn.
Jag är rädd att jag snabbt måste avsluta detta dokument. Kvinnan i grå klänning har kommit tillbaka och verkar gå rakt mot mig.
* Denna text är del av ett pågående arbete av David Kasprzak skriven specifikt för utställningen.
** Something eerie /Något obehagligt/ äger rum mellan den fiktion och verklighet vi lever i – tänk protokoll, kriser och kollapser; orsaker utan verkan och verkan utan orsaker.
