Ami Bergman, Peter Wallström

24 september–31 oktober 2021
Vernissage fredag 24 september kl 18-22

Idag menar forskare att universum breder ut sig i ett plan. Eller att det har en så flack kurva att det varken går att se eller förstå dess krökning, inte ens om vi skulle färdas ofantligt många ljusår framåt i samma riktning. Runt på jorden cirkulerar vi, förankrade i våra kroppar, på marken hållna av tyngdlagen.

I havets djup och i rymdens oändlighet sätts tyngdlagen temporärt ur spel och våra kroppar svävar. Det är en liknande känsla att blicka ner i havets bråddjup som att titta upp mot en klar stjärnhimmel, känslan av att stå inför något oändligt och ovisst på gränsen mot det ogreppbara. Skalor förskjuts. Tanken svävar fritt. Tid och rum löser upp sig, men även upplevelsen av oss själva och hur vi fungerar. Blicken vänds inåt och blickar ut i det oändliga på samma gång. En delad känsla av att inte vilja vara endast en kropp eller definieras som en. En önskan om att kunna lämna den, om än tillfälligt, att bli tyngdlös och fri.

I Ami Bergmans och Peter Wallströms måleri ställs vi inför en annan form av tyngdlöshet och förtätning. Det skruvade blir här en möjlig frizon där tanken om en verklighet bortom den rådande får näring. En brytpunkt och en längtan bort ifrån det uppenbara för att slutligen landa i en ödmjukhet inför att något kan förbli oförklarligt och ändå existera. Även i tider av stor osäkerhet måste vi komma ihåg vad frihet är.