Andreas Mangione
21 februari–18 maj 2014
Vernissage fredag 21 februari kl 19-21
I vissa delar av Japan återfinns berättelsen om Yamabiko (Eko), en typ av andeväsen som bor bland bergen. Sällan sedd men ofta hörd, är det Yamabiko som svarar när du ropar. Den är ekot förkroppsligat. Idag menar man att Yamabiko är på gränsen till utrotning. Man säger att det beror på att naturen blir allt tystare. Frågan är om man menar den form av tystnad som uppstår när ingen lyssnar. Att lyssna värderas inte särskilt högt i vårt samhälle. Vad som räknas är tal och retorik.
Försök nu att föreställa dig en annan form av lyssnande, ett lyssnande som zoomar in på allt från det svagaste av ljud till det starkaste av oljud. Ett lyssnande som öppnar upp mot ett nytt universum av ljudande och tystnad hos föremålen. Ett lyssnande som kan appliceras på allt, som ett nytt sätt att se.
För att närma sig ett sådant lyssnande skulle man kunna börja med följande kōan:
Hur låter ljudet av en hand som klappar?
En kōan är en typ av gåtliknande paradox som används i zenbuddhismens undervisning och meditation för att nå inre klarhet. Att uppehålla sig vid detaljer genom att lyssna, observera och närskåda allt i sin omgivning är var Andreas Mangiones konstnärliga praktik vecklar ut sig. En praktik där funna föremål triggar fantasin, dagdrömmen och den kreativa processen. Uppsamlade föremål, rester efter handlingar, händelser och brutna löften kvarlämnade mellan byggnaderna i hans omedelbara närhet, förorten till staden. Saker han klarar av att bära med sig hem. Samhällets minsta beståndsdelar. Bränt trä, stenar, bitar av betong, metall och plast. Funna former och föremål som sedan återkommer i hans arbeten. Tillfälligheten och känslan av förundran när ett föremål tycks likna ett annat är centrala förutsättningar i hans strävan att öppna upp olika lager av mening i de föremål och former han hittar.
Likt ett ekolod skannar Andreas Mangione terrängen han rör sig igenom på sina vardagliga promenader, på samma stigar genom sitt närområde. Lämningarna, de små obetydliga delarna fångar hans blick. Vardagens detaljer. Delar, men också bärare av inneboende berättelser. Berättelser som sedan blir sammanflätade, omformulerade och återberättade genom skulptur och teckning. En pågående omarbetning, tyst, men med en form av lyssnande väldigt närvarande.
